sexyboycontest

Utåtsvängda jeans som är tajta och stajlade med glitter.

Sketcher från idag -

Ny morgon, ny måndag, ny vecka.

Onsdag kväll då. Jag är lite härligt upprymd inför helgen, sitter och lyssnar på musik och ska snart slökäka mackor. Det känns dock som att tiden går i en märklig rytm när jag är hemma i Täby. Ibland kan klockan vara kring halv sju och sen är den plötsligt 00.16, så får man ångest och inser att man är en domnad, slödrivande idiot. Det är just vad jag är också. Tiden försvinner.

Lyssnar: Pixies, New Order, The Jesus and Mary Chain
Läser: On the Road, Och så fick vi se slutet
Tänker: Tutudutututuuuu
Ser: Gustavs msnruta
Känner: att jag är hungrig
Beundrar: Anders Zorn

Skolan är igång igen och så är min sketchbok också. Här är ngra få sidor från de tre dagar som passerat den här veckan. En av mina lärare påstod för övrigt i måndags att jag inte verkar njuta av att måla. Det tyckte jag var otrevligt sagt. Va fan vet hon om det. Jag älskar att måla. Kanske hon sitter och skrattar som någon jävla paketmänniska när hon klämmer ur sig sina alster, här i min spelhörna är vi fokuserade, kanske man inte ser så trevlig ut men nog fan älskar jag skiten ändå. Douche.

Kontraster är nog det vackraste i denna värld.

I torsdags hamnade jag av en händelse på ett finare hak i gamla stan. Vi var bjudna på en videorelease, eller vad man nu ska kalla det, som bandet Exploding Heart hade. Det var rätt bra, de var schyssta, hoppeligen kan vi få lira med dem småning om.

Åland i sig kan vara nog så påfrestande vill jag understryka, men att själva resan hit ibland nästan är ännu värre kan ibland göra en vistelse på den här holmen jävligt jobbig helt enkelt. På bussen till Grisslehamn så placerades jag bredvid en jävla kufisk medelåldersman. När jag frågade om sittplatsen bredvid honom var ledig fick jag ett "ja jo.." till svar följt av ett "..men det är så jävla trångt här", varpå han med lillfingret ansträngt petar på sin Iphone invid sin hals som för att demonstrera hur olidligt trång bussen är. Jag suckar för mig själv och slår mig ner invid honom. Tänkte att det här nog inte kan vara ett gott tecken. Mycket riktigt börjar han snart, på ett klaustrofiskt vis, armbåga mig så fort jag kommer i närheten av hans andningsutrymme. Varje gång jag kliar mig i huvudet eller råkar breda ut mitt höger ben mot honom så får jag en knuff eller fnysning som svar. Det hela eskalerar när jag oskyldigt slumrar till och råkar falla med huvudet mot stolen framför då han plötsligt börjar armbåga mig som vore jag en våldtäcktsman. Mycket oförskämt vill jag lova. Mycket irriterande och oförskämt.

Båtresan var i varje fall behaglig. Man ska inte klaga för mycket.