Söndag
Var till Åland en sväng. Allt är sig likt.. snålblåsten, ungjävlarna på andra sidan gatan, hunden som egentligen skulle behöva kastreras och finnansiktena med illvilliga flin som åker runt utanför uppfarten och raggar på min granne. Solen sken på Åland. Det kanske den gjorde i sthlm också.. Jag solade i varje fall, blev inte brun. Om något så kändes det snarare som om jag blev blekare, haha. Den heliga anden skyr mig som pesten.
Jag har börjat utveckla någon form av märklig torgskräck beträffande rolfen. Jag kommer på mig själv sittandes i något jävla hörn under resan. Jag drar mig inför tanken att visa mig inför den plirande massan. Ofta ser man någon halvbekant som man inte konverserat med på evigheter. Vad fan ska man göra då liksom. Jag kommer knappt ihåg namnet på människan i fråga. Jag vet aldrig om jag ska hälsa eller inte. Uppstår en muntlig konfrontation så har jag ingen aning om vad man skulle kunna tänkas prata om. Herregud lyssna på mig. Det är som om jag vore totalt socialt avrättad. Som om jag förlorat min jävla tunga och med den min stake.
Ibland kan jag vara väldigt social och trevlig och humoristisk. Till om med intill och med någon fullkomligt okänd människa. Jag kan till och med vara lite charmig ibland. I motsats till detta så kan jag också uppvisa en fullkomligt oengagerad sida. Ibland är man helt enkelt inte på humör. Man måste vara på humör för sådant.
I vilket fall som helst är resan till Åland ibland bara totalt komplett miserabel. Först bussen, inskränkt, packad, obekväm. Några barskrapade jävlar dricker whiskey bakom eller intill. Det flyger saliv och i svansen på det seglar stanken av alkohol. Ett par fossiler diskuterar högljutt fullkomligt ointressanta saker som du tvingas lyssna på. Är det så det är att bli gammal? Att vara så utvattnad att det enda du kan prata om i princip är sakerna du endast ser. "Här ska de tydligen bygga ett nytt köpcentrum" "Var? Här på kyrkogården?" "Nej, här i Solna!" "Ah, oj va solen skiner, där paddlar en kanot" "Ja.."
Jag vet iofs inte hur många gånger jag klagat på det här. Det börjar givetvis bli uttjatat. Till saken hör dock att det har blivit ett beklämmande segment i min vardag så vida jag inte reser med en god vän eller något.
Roligare saker: Jag ska spela med Epelectric 12 maj på Götgatsbacken. Vi är förband till Kleerup och hans nya band Me and My Army. Nu undrar ni säkert vad fan jag ska göra i det bandet. Jag har fått i uppdrag att spela synt. HAH! Om ni undrar huruvida jag kan spela synt eller inte så är svaret givetvis som förväntat att jag inte alls vet hur man spelar varken synt eller piano. Att få förbanda till Kleerup är dock för åtråvärt för att passa på. Så jag ska försöka göra mitt bästa aaahhaha.
Mordet kommer förmodligen till Island In the Sun. Dit kommer med all säkerthet också The Concretes! Känns helt stört att eventuellt få hänga och spela med dem. 
