sexyboycontest

Jag känner mig totalt stum idag. Utanför skriker ett jävla bil-larm, i övrigt är hela lägenheten tyst. Ingen är hemma. Jag vet inte var fan de är.



Idag påbörjade jag ett stilében som bestod av en flaska, en tekanna och en bit fot av helenistisk ursprung. Slutresultatet blev en grå gegga inte helt olikt den abstrakta skit man kan komma över på en lopp-marknad. Inget jag är stolt över.
Jag vet inte vad som hänt. Jag kan inte dra ett penselstreck längre utan att känna av en total maktlöshet. Efter varje drag jag gör följer felnyanserad äckelmassa som inte alls stämmer överens med varken min vision eller det jag målar av. Jag vet inte vad i helvete jag gör. Det känns som att jag är åtta månader gammal och just kommit över storebrors vattenfärger. Eller nej förresten. Då var det lajbans. Varje tavla är ju en jävla kamp.

Jag vadar i ett olegitimerat självförakt just nu, vad jag än gör ter sig tjockt och trögt. Benjamin introducerade Jeremy Lipking för mig idag. Det var fantastiskt. Det var några minuter av total förundran över färg och form. Det finns vissa saker här i världen som får tiden att stå stilla. Saker som besitter sådan skönhet för ögat att man inte ens klarar av att blinka. Tanken står still. Jeremy Lipkings oljemålningar gav mig detta för en stund. När världen återigen tog form insåg jag emellertid hur sjukt mkt jag har att jobba på för att ens komma i närheten av vad jag vill åstadkomma. Hela världen kolapsade för en bråkdels sekund.

Nu sitter jag här i min brors lägenhet och är tyst.