sexyboycontest

När jag var liten ville jag leva för evigt och jag gick och räknade åren jag hade kvar att leva. Larvigt och hemskt låter det givetvis. Men jag var ganska optimistisk. Jag kom underfunn med att om jag lever till jag blir nittio så är mitt dödsår 2079. Det är ju jättelänge dit! Tänk va mycket jag hinner göra på det. Tills dess har dessutom kanske mänskligheten fnulat ut ett sätt att odödliggöra hela vårt släkte.

Jag önskar jag besatt den här blinda optimismen fortfarande. Nu känner jag mig som en gammal gubbe, nitton år hu va gammalt, och går omkring med en lojal prestationsångest.

Jag saknar lägenhet.

Det luktar mat.

Jag önskar jag kunde göra allt jag vill.

Jag känner mig som en sockerbit. Tråkig, fyrkantig.



Inte särskilt söt.